Jag har semester från livet just nu. Jag gör ingenting betydelsefullt idag, och har inte heller gjort någonting sådant en endaste gång under de senaste dagarna. Orsak? Febern har hälsat på. Egentligen har jag alltså inte semester, jag är snarare avstängd på obestämd tid. Det känns som att det är en rätt meningslös levnadstid jag just nu sitter och klockar in mig på. Egentligen vill jag sitta i Humanisthuset och skriva och kladda på gamla skolarbeten jag aldrig kommit mig för att lämna in, passera några mindre (och betydelselösa?) järnvägsstationer längs tågrälsen innan jag äntligen når min egentliga slutdestination - examen. När jag har feber kan jag inte göra det. Jag kan inte koncentrera mig ett uns, men däremot har jag all tid i världen för att skriva. I normala fall brukar det vara tvärtom, det vill säga att jag sitter och koncentrerar mig så till den milda grad att jag sedan inte orkar arbeta, utan istället låtsas som att tiden för skolarbetsskrivning plötsligt försvunnit. Lustigt att jag aldrig snubblat över det där perfekta ögonblicket där tids- och koncentrationsbalansen är perfekt. Nåja, denna höst kommer det att ske, detta skolår torde bli mitt sista studieår. Längre än så här får helt enkelt inte min utbildning hålla på. Ändlöst är bara ordet.
Men feber var det, ja. Det är inte lätt att vara sjuk i dessa tider. Jag brukar sällan oroa mig för det som domedagsmaskinerna spottar ur sig i media, men den här gången verkar mitt normala lugn helt enkelt inte fungera som (jag tycker) det borde göra. Om nutid varit för, ja, låt oss sig några år sedan, hade jag bara skrattat - fast jag haft feber (och det är ju inte alltid så där jävla roligt, eller hur?). Det jag nu främst drar till minnes är terroristhotet (en hel religions medlemmar som attackerar både större och mindre städer och visar omvärlden att islams lära minsann inte är så snäll, att den bara vill förstöra liv och helt utan orsak skapa oreda i stora delar av världen - helst alla delar, inklusive sin egen, av någon underlig orsak), elaka datorvirus som förstör din dator (numera kör jag OS X, hahahahaha!), och mjältbrand på posten (för det var ju inte bara Osama bin Laden som skickade sådant elände, det finns ju galningar överallt!). Allt det där jag just räknat upp var ju, då det begav sig, inte så svårt att distansera sig från, eller hur?
- Terrorattentat? De missar säkert.
- Problem med Microsoft? Köp Apple.
- Mjältbrand? Vem i helvete slumpar egentligen fram min adress på Eniro.se, några turbanterrorister från Sollentuna?!
Och nu då?
- Svininfluensa? ”Jaamenvafaan…”
Det känns inte så himla enkelt den här gången. Problem med terrorister: umgås bara med folk du känner, datorvirus: jag har ju en bra brandvägg, mjältbrand: haha, kom igen nu. Men svininfluensa? Den här gången kommer man inte undan, alltså. Jag kan ju inte parera denna epidemi genom att bara hänga på avslappnade förfester med mina egna polare, det kan ju hända att någon av dem tagit mod till sig och umgåtts med någon annan också. Vafan, det kan ju till och med hända att någon av mina äldsta och bästa vänner, som jag verkligen till fullo litar på och nästan skulle gå i graven för, av misstag hostar lite på mig, ”Host, host”, och så var det där. Kanske det där om graven den här gången inte stannar som den gamla klyscha den faktiskt är. Vem vet. Jag blir sjuk, värre därtill och sedan… död.
Eller så händer ingenting. Det är kanske ett ”snällare” virus den här gången. Det kanske faktiskt ÄR den där grisen, men att jag (som den stålman jag tycker mig vara) avslappnat tar emot svinet, hostar lite på skoj, känner ett glädjefyllt fyllerus av en smula feber, men sedan tröttnar och i en enda hastig rörelse snyter ut alla virus ur kroppen, ner på det där kvalitetsavsaknade snorpappret jag så billig inhandlade på ICA för någon vecka sedan. Väck med all sjukdom! Det behöver ju inte vara någonting alls att bry sig om. Men ändå.
Jag har kompromissat. Likt en äkta ironiker har jag precis sett Pestens tid (som jag har på DVD) och skojat lite på MSN och Skype om svin, pest, grisar och sjukdom när vänner frågat mig hur jag mår. Vidare har jag ansträngt mig laga riktig mat till middag och passat på att läsa några böcker som ingått i en gammal läskurs jag hade i våras (men aldrig blev klar med). Å andra sidan är jag nu faktiskt noga med att lyssna till kroppens signaler. Hur mår mina lungor? ”Tack bra, faktiskt. Jag röker ju inte längre!” Bröstsmärtor? ”Inte än, i alla fall, men tackar som frågar”. Elak hosta, ledvärk, huvudvärk, tandvärk, diarre, allmän slapphet, skolios på höger axel och en massa andra saker som kan tänkas ge en antydan om vad det är för virus jag har i kroppen.
Lät detta friskt? Kanske dags att ändå ringa akuten.
